

Jag började som teletekniker på Statens Järnvägar i Helsingborg
hösten 1983.

Som teletekniker på SJ skiftade arbetsuppgifterna ständigt. Ena stunden kunde det
gälla en telefon som inte fungerade som den skulle, eller en klocka på en expedition,
perrong eller väntsal som saktat sig. Nästa uppdrag kunde gälla en dataterminal som
slutat att fungera, ofta på grund av att en sladd lossnat eller kommit i
kläm och gått sönder. Kommunikationsradio i alla dess former och modeller kan krångla när de behövs
som mest, och användarna blir frustrerade när de inte kan kommunicera med
varandra.
Växling på en rangerbangård kräver en väl fungerande kommunikation. SJ hade egna
kablar i banvallen och på bangårdar där intern telefoni och datatrafik gick på kors
och tvärs. En ofta återkommande uppgift var att laga dessa kablar när det blivit fel
på dem. Det kunde vara fukt som trängt in, eller som oftast en grävskopa styrd av en
alltför vild förare. Det var ofta som man fick förklaringen "att den gamla kabeln
är det väl ingen som använder", eftersom den såg rostig ut.
Att flytta telefonabonnenter var ofta förekommande när olika tjänsteinnehavare
flyttade på sig. För att inte tala om alla de olika kopplingsalternativ mellan
expeditioner som kunde förekomma på järnvägen. Sedan telefonins begynnelse var det
elektromekaniska växlar med tusentals reläer som krävde ständigt underhåll för att
fungera felfritt. I mitten på åttiotalet blev det vanligare med digitala växlar när
det var dags för modernisering av telenätet. SJ köpte Erikssons telefonväxel MD 110,
som är snarlik Telias AXE. Den största skillnaden är att AXE klarar fler
abonnenter,
men de har ungefär samma faciliteter till abonnenten.
I mitten på åttiotalet började SJ bygga ett eget optofibernät för telefoni och
datatrafik. Kvalitén på telefonsamtalen blev perfekt i och med införandet av optofiber
och digitala förbindelser. Tidigare kunde det vara lite si och så med
hörbarheten,
framför allt på de längre samtalen.
Teleteknikerns vardag var mycket varierande och man vistades oftast ute.

 |
|
Tågledningscentral |
Foto © Studio Toivo Steen |
Lärare på Banskolan.
På hösten 1987 sökte jag en lärartjänst på SJ-skolan i Ängelholm. SJ-skolan
utbildar reparatörspersonal från hela Sverige. Lokförare utbildas på SJ-skolan i
Mjölby, och administrativ personal på SJ-skolan i Stockholm.
Regeringen beslutade att infrastrukturen skulle frikopplas från SJ, och Banverket
bildades 1988. Därmed delades även SJ-skolan i Ängelholm i två delar. SJ-skolan som
sköter utbildningen i reparation av diesellok och vagnar, och Banskolan som har ansvaret
för utbildningen av ban, el, signal, teletekniker samt allmänna
utbildningar. Vi som
tillhörde avdelningar som övertogs av Banskolan fick automatiskt anställning i
Banverket.
Jag började att undervisa i ämnet digitalteknik, och övertog så småningom också
utbildningen i förbindningsteknik. Digitaltekniken spänner allt ifrån olika
talsystem,
via grindar och vippor till mer komplexa kretsar och kopplingar. Allt för att klara att
felsöka och reparera de mer och mer avancerade utrustningar och styrsystem som
förekommer på järnvägen.
Jag övergick även till att undervisa i grundläggande datorteknik och modem. Fler och fler
utrustningar inom olika områden programmeras, övervakas och konfigureras med hjälp av
datorer. Detta kräver kunskaper hos personalen att hantera en dator. Det är oftast bara
de yngsta av de anställda som har någon erfarenhet av datorer. Jag börjar från noll
med hårdvaran och knapparna på tangentbordet, via DOS med fil och
kataloghantering, till
installation av dos & Windowsprogram och datorkommunikation. Ett annat ansvarsområde
blev utbildningen i förbindningsteknik, som omfattar mjuklödning, kontaktpressning och
virning. Det är en utbildning med mycket höga precisionskrav. Kvalitetskravet på
förbindningarna följer försvarets normer. Viss utbildning sker även på
engelska, då
vi ibland får elever från tredje världen.
Platschef
och nätverkstekniker på Radco data AB.
Efter utbildningen
till nätverkstekniker fick jag tjänsten som platschef och
nätverkstekniker på Radco data AB, och min placering var vårt
regionkontor i Malmö. Vi marknadsförde datorer, nätverk och digitala
röntgensensorer för tandläkare. Vi erbjöd också det egenutvecklade DentalEye som är
ett av marknadens bästa bildbehandlingsprogram för digitala
röntgenbilder och intraorala videobilder i färg.
Tyvärr gick detta
företag i konkurs hösten 2001. Däremot lever Dentaleye vidare i ett nytt
bolag.