Julen närmade sig med stormsteg, och Anna kunde inte fatta var sommaren tagit vägen. Det hade gått så fort och det hade hänt så många spännande saker ute på torpet så tiden hade bara flugit sin väg. Det hade ännu inte kommit någon snö, men det var flera grader kallt. Vinden ven runt den lilla stugan i gläntan och det var skönt att sitta framför brasan och ha sin lilla katt Putte i knät. Hon älskade verkligen denna lilla varelse, och han visade tydligt vem han tyckte mest om i hela världen. Han spann så det brummade i hela huset.

Mamma och pappa var ute i köket och fixade julmaten. De kokade skinka, brunkål och lutfisk så det luktade i hela huset. Anna gillar inte lutfisk, men senapssåsen som man har till gillar hon. Den går bra att ha till köttbullar också tycker hon. Julpyntet hade de redan satt upp överallt. Det hängde girlanger i fönstren och den där stora tomten hade pappa hjälp henne med att sätta upp utanför dörren. Den var över en meter hög, och hade en stor lykta som man kunde tända i handen. Hon tyckte den var så fin och nästan som riktig. Inne hade de satt upp julgranen och pyntat den med ljus, glitter, små och stora änglar, smällkarameller och naturligtvis den stora vackra stjärnan i toppen. Hon brukade stå en lång stund och bara beundra den. Den glittrade så vackert i det svaga ljuset från brasan, nästan som stjärnorna på himlen en stjärnklar natt.

- Anna, ropade pappa från köket. Hon reste sig och gick ut för att höra vad det var som stod på. –Titta ut så får du se, sade han. Anna gick fram till fönstret och kikade ut. Det hade börjat snöa, och det var inga små flingor heller, utan stora som enkronor. Anna sprang ut i hallen och öppnade ytterdörren för att titta. Precis när hon öppnat, så smet Putte ut mellan benen på henne. Han kom inte mer än precis förbi tomten som stod där med sin lykta, när han upptäckte sitt misstag. Han tvärbromsade och gjorde en helomvändning så han slirade ner för trapporna. Det hade redan hunnit bli flera centimeter snö, och Putte blev alldeles vit. När han väl snurrat färdigt så satte han full fart in i huset igen. Han var alldeles chockad av upplevelsen och skakade av sig det mesta för att sedan krypa ihop invid den öppna spisen. Det fick vara nog med överraskningar idag tänkte han nog. Anna stängde dörren igen och gick in för att klä på sig så hon kunde gå ut en liten stund. Hon byggde en liten snölykta, och mamma gav henne ett litet värmeljus som hon satte inne i grottan. Den lyste så fint i mörkret och ljuset speglade sig i snöflingorna som dalade i en allt större takt. Hon stannade ute en halvtimme, och såg ut som en snögumma när hon kom in i hallen. Mamma hjälpte henne att hänga upp sina snöblöta kläder på tork.

Hon gick in på sitt rum för att hämta sin tjocka tröja som hängde på stolen. Därefter gick hon in till putte som fortfarande låg ihopkrupen framför brasan. Han lyfte på huvudet när hon kom, men sjönk ihop igen i en hög. Anna satte sig precis bredvid honom, och då kröp han upp i hennes knä. Han var fortfarande blöt, men det brydde sig inte Anna om. Hon klappade honom torr framför brasan och han njöt i fulla drag.

Det var ganska sent på eftermiddagen nu, och det var dags att äta av julmaten. Hela familjen var samlad i köket runt bordet. Det var levande ljus på bordet och i fönstret. Putte passade sig noga för att komma för nära dem. Han hade en gång hoppat upp i fönstret för att titta ut, och nosat lite för nära på ett ljus, så morrhåren blev svedda i kanten. Det ville han inte vara med om igen. Bordet var fullt med olika sorters julmat, och Anna åt så hon höll på att spricka. Hon fick dricka så mycket julmust hon ville också. Efter maten hjälpte hon mamma och pappa att duka av, och sedan hjälpte hon till att torka disken. Putte hade också fått lite extra god kattmat idag, och han hade för länge sedan försvunnit in i rummet. Han låg väl som vanligt framför brasan och slappade.

När de var klara med julstöket i köket samlades hela familjen i rummet med brasan och knäckte lite nötter och provade julgodiset som Anna hennes mamma gjort för några dagar sedan. Putte ville inte ha något godis trots att Anna försökte bjuda på honom flera gånger. Katter är konstiga, tänkte hon. Pappa gillade verkligen knäcken, för han åt nästan upp hälften själv. Att göra knäck är inte lätt. Man måste passa den hela tiden på spisen, och röra i den. Sedan är det viktigt att man kontrollerar noga när den är färdig så den inte blir för lös eller för hård. Nu hade den blivit så där precis lagom seg.

Pappa reste sig och sade att han skulle gå ut i bilen och hämta en sak, och så försvann han ut genom dörren. Ett par minuter senare så knackade det på ytterdörren. –Men orkar han inte öppna själv igen, sade Anna och gick för att öppna dörren. Hon öppnade den, och så blev hon stående alldeles tyst och bara stirrade. Det var inte pappa, det var tomten. – Mamma mamma, ropade hon, TOMTEN är här. Hon tittade ut bakom tomten, men kunde inte se vart pappa hade tagit vägen.

Tomten gick in och Anna stängde dörren. – Finns det några snälla barn här, sade tomten. Anna bara tittade på honom. Det lät inte som pappas röst riktigt, men han kanske bara lurades. Tomten hade en stor säck med sig, som han ställde ner på golvet framför sig. Hon gick bort till mamma som också såg väldigt förvånad ut. Tomten plockade upp det ena paketet efter det andra. Anna fick flest, men han hade paket både till mamma och pappa också. När tomtens säck var tom så sade han adjö och gick mot dörren. Då knackade det igen. Anna sprang för att öppna, och där stod pappa. Hon fattade ingenting. Men, då var ju tomten riktig, det var ju inte pappa som hade klätt ut sig.

När tomten hade gått ut och stängt dörren efter sig, så rusade Anna fram till fönstret för att se vart han tog vägen. Det var mörkt ute, men hennes snölykta lyste upp precis så mycket att hon kunde se tomten stiga upp i en släde och fara iväg längs vägen. Hon kunde inte se vad det var som drog släden, men det vet ju alla att det är tomtens renar.

Hon öppnade sina paket medan mamma och pappa satt och smålog mot varandra. Anna fattade inte riktigt varför, men det gjorde inget, för hon hade ju fått möta den riktiga tomten. Hon fick många fina saker, men det finaste av allt var ändå upplevelsen av att ha fått träffa tomten. Och nu hade han åkt hem igen till tomtemor och alla de små tomtenissarna.

Kvällen var till ända och Anna kröp nöjd upp i soffan bredvid pappa och somnade i hans knä.