Anna tyckte det var tråkigt idag, då regnet stod som spön i backen. Hon visste inte vad hon skulle göra, utan satt i fönstret och tittade ut. Regndropparna rann längs fönstret i små snirkliga fåror. Katten Putte hade heller ingen lust att gå ut, utan låg ihopkrupen vid den öppna spisen, men på lagom avstånd för att inte bränna pälsen. Där låg han och kikade fram med ett öga för att se vad Anna gjorde.

Mamma var i köket och bakade bullar. Anna hade hjälpt henne med degen, men hon tröttnade på det efter ett tag. Mamma bad henne att gå upp på vinden och hämta några tomma brödburkar. Anna gick upp för den smala trappan till vinden, och öppnade en liten lucka för att komma in där.

Hon letade efter knappen till lampan, men kunde inte hitta den. Som tur var, så hade hon sin egen lilla ficklampa med sig. Hon tände den, och letade sig fram till knappen för att tända den stora lampan. Men den fungerade inte. Strunt samma tänkte Anna, hon hade ju sin ficklampa. Vinden var inte särskilt stor, men det fanns mycket saker där. Saker som man inte behöver ha varje dag, utan sånt som bara är bra och ha. Tomkartonger, en gammal gungstol, en trasig fågelbur, några täcken, kuddar och filtar. Där fanns även en gammal träkista, men den var låst så Anna kunde inte se vad som fanns i den. Men den var dammig så det var nog länge sedan nån hade öppnat den.

Längst bort på vinden fanns ett litet fönster, och där sipprade det in lite ljus, trots att det var så mulet och regnigt ute. Mellan henne och fönstret var det nåt som såg ut att sväva i luften. Hon kunde inte se vad det var, men det verkade som om det rörde sig. Var det ett monster? Eller ett spöke? Hon riktade sin ficklampa mot monstret och då lyste det två ögon, skarpa som små lampor. Anna skrek rakt ut, och rusade mot trappan. Hon snubblade över fågelburen och det blev ett förfärligt oväsen. Innan hon hann resa sig, så var det nåt som trampade henne på ryggen. Hon blev jätteskraj, och trodde att det var monstret som hunnit ikapp henne. Hon hade tappat sin ficklampa, men den låg en bit bort, och lyste fortfarande. Då kunde hon se vad det var som hade trampat på henne. Det var Putte. Han hade följt efter henne upp på vinden, och det var hans ögon som lyste i mörkret. Katters ögon är gjorda så att de skall kunna se i mörker för att de skall kunna jaga, och om man lyser på dem med en ficklampa, så reflekteras ljuset så starkt så det ser ut som om kattens ögon lyser av sig själva.

Attans Putte, han är då med överallt, och han går så tyst så det inte hörs. Men skrämmas, det kan han.

Anna reste på sig, och plockade upp ficklampan. Hon fortsatte att leta efter de där tomma burkarna. När hon vände sig om, så var monstret där igen. Men nu kunde hon se att det var pappas gamla vinterrock som hängde i taket. Mammas vita päls hängde också där, och Annas vinteroverall. Sicka monster tänkte Anna.

I en stor tomkartong hittade Anna några plastburkar, men de var för små. Mamma hade sagt att de skulle vara stora, och i plåt. Anna letade vidare, och hittade sin gamla docka som varit försvunnen sedan länge. Esmeralda hette hon, och hade långt lockigt hår, blommig klänning och en vacker hatt. En sko fattades, men den hade varit borta länge. Anna lekte en stund med Esmeralda, men fortsatte sedan att leta burkar. Putte syntes inte till längre, så han hade nog gått ner till öppna spisen igen.

Anna trampade på nåt som knastrade på golvet. Oj, vad var det? Hon lyste på det med lampan, och upptäckte att det var de där blommorna som hon och mamma hade plockat i somras, och hängt upp på tork. Nu låg de på golvet och var nästan förstörda. Det måste ha varit Putte som rivit ner dem, när han for runt som en galning. Nu återstod mest smulor av de vackra blommorna. Men det hängde fortfarande kvar två buketter i taket.

I en sliten dockvagn längst bort i hörnet hittade Anna Esmeraldas saknade sko, och ytterligare några kläder till henne. Hon lade Esmeralda i vagnen och satte på hennes saknade sko. Hon sjön en vaggvisa för henne så hon skulle somna.

Anna hade nästan glömt att det var burkar hon skulle hämta. Hon tittade i alla lådor hon kunde hitta, och där under några filtar fanns det en låda som hon inte tittat i. När hon öppnade den, så var de där lysande ögonen där igen. Anna blev skraj och ramlade baklänges. Ficklampan hamnade i lådan, och upp flög Putte. Nej, inte han igen skrek Anna. Den katten gör mig galen skrek hon. Fast hon älskar honom ändå. Men man vet aldrig vad han hittar på härnäst.

Hon reste sig sakta upp, och böjde sig fram för att kunna se vad som mer fanns i lådan. Där på botten kunde hon se några plåtburkar. Hon plockade upp dem, och bar bort dem till trappan. Hon återvände till Esmeralda, och hämtade henne. Dockvagnen fick stå kvar.

När hon kom fram till trappan hörde hon steg på väg upp. Var det ett nytt monster? Det lät inte som katten Putte. Hon gömde sig bakom en kartong, och kikade fram försiktigt. Sakta dök det upp ett lurvigt huvud genom den öppna luckan. Ett troll? Anna, ropade mamma. Puh, det var bara mamma. Anna tände sin ficklampa och lyste på mamma. Jasså, där är du, sade hon. Jag har väntat på dig i nästan tre timmar. Jag har bara letat efter dina burkar, svarade Anna.

Mamma tog burkarna med sig nerför trappan, och Anna följde efter. Hon stängde luckan noga efter sig. Man kunde ju aldrig veta om det ändå fanns ett monster däruppe. När hon kom ner, så såg hon katten Putte ligga vid den öppna spisen som om ingenting hade hänt.

Hon följde med mamma ut i köket, och där fick hon bullar och ett glas saft. Putte kom smygande och hoppade upp i köksfönstret, där han sjönk ihop. Anna blängde på honom, men glömde strax hur rädd hon blivit för honom uppe på vinden. Nu var det den vanliga lilla gosiga kissekatten som hon tycker så mycket om.

När Anna druckit upp, och ätit sin bulle, så tog hon Esmeralda med sig in i vardagsrummet och satte sig vid öppna spisen och lekte med henne. Putte kom efter en stund så sakta smygande längs väggen. Han gick fram till Anna och strök sitt huvud mot hennes ben där hon satt på golvet. Han började spinna, ungefär som om han ville be om förlåtelse för att han skrämt henne uppe på vinden. Han lade sig tillrätta bredvid henne, och sjönk ihop. Han slöt sina ögon, och somnade nästan omedelbart.

Anna klappade honom, och kunde knappt förstå hur hon kunde bli så rädd för denna underbart snälla och mjuka katt. Hennes älskling.

Ännu en dag var till ända, Anna var ganska trött. Hon lade sig ner, och inom några minuter hade hon somnat bredvid sin älskade vän, Putte.