Anna, en liten glad flicka som är nyfiken på det mesta. Idag kände hon för att ge sig ut på en liten skattjakt. Hon hade hört att det skulle finnas en skatt nergrävd vid det gamla fallfärdiga huset, en bit in i skogen.

Mamma hjälpte henne att packa ett litet matpaket, och en flaska saft. Det kan ta tid att hitta skatter, så det gäller att ha mat med sig så man klarar alla strapatser. Hon ville inte gå ensam, så hon packade ner lite kattgodis också. Putte, hennes älskade katt skulle också få följa med, fast han visste inte om det ännu förstås.

Anna gick och hämtade sina gummistövlar, och en tjock jacka. Det regnade inte, men det var lite gråmulet, så hon tyckte att det var bäst att vara förberedd. Hon tog också sin ryggsäck och stoppade ner fikat i den. Mamma förmanade henne att inte gå för långt från stigen, så hon går vilse.

Putte förstod att nåt skulle hända, för han hade redan satt sig vid ytterdörren. Anna sade hej då till mamma, och gick ut med Putte hack i häl. Hon gick först och hämtade en liten spade som hon hade i sandlådan, som pappa byggt åt henne när hon var liten. Hon begav sig iväg längs trollstigen som leder förbi den där gamla förfallna stugan en bit in i skogen. Hon trallade på en liten sång, samtidigt som hon funderade på om det verkligen kunde vara sant att det skulle finnas en skatt.

När hon kom fram till stugan, så försvann Putte på egna äventyr, medan hon själv lite avvaktande och nervöst smög sig runt huset. Det var ju lite kusligt, som det brukar vara vid övergivna hus. Nästan alla fönster var sönder, och det växte träd och buskar ända intill väggen, och några grenar stack in genom de trasiga fönstren. Hon tittade in genom ett av dem, men hon kunde inte se nåt där, för det var för mörkt därinne. Däremot hörde hon ett svagt ljud. Var det nån där inne? Kanske ett troll, eller vilddjur? Hon hann inte tänka tanken klart förrän det blev ett brak, och en smäll. Hjärtat flög nästan upp i halsen på henne. Sedan blev det alldeles tyst. Kusligt tyst. Vad var det som hände? Frågorna flög runt i huvudet på henne, och hon fattade ingenting.

Hon smög försiktigt runt huset till framsidan, och med små steg närmade hon sig ytterdörren. Den stod på glänt, och hon kikade försiktigt in. Det syntes ingen, och det var fortfarande alldeles tyst. Försiktigt smög hon in, och hon ångrade att hon inte tagit med sig sin ficklampa. Det var inte kolsvart, men ändå lite skumt, och det pirrade i magen på henne, när hon steg innanför dörren. Hon fortsatte in i vardagsrummet, utan att ännu ha förstått vad som väsnades tidigare.

Det låg en massa saker spridda över golvet. Men i mitten på rummet stod ett bord och det fanns fyra stolar. Den ena stolen låg kullvält. Vid den ena väggen stod ett stort skåp. Det var ett sånt där skåp som går nästan ända upp till taket, med luckor, hyllor och små fack. Hon öppnade de nedersta luckorna, men där fanns ingenting. Ovanför dessa luckor fanns det två lådor. Den första var tom, men den andra innehöll några tallrikar, och en bunta papper. För att nå upp till de översta facken, så tog hon en stol och ställde bredvid skåpet. Hon klättrade upp på den, och nådde då facken utan problem. Det fanns fyra små fack, och de innehöll lite småsaker. Mest prydnadssaker, men även ett litet brunt skrin i trä. Det var svårt att öppna, men med lite pillande, så gick locket upp. Inuti skrinet fanns ett pärlhalsband och några ringar. Hon provade en ring och den passade precis på hennes lillfinger. Där fanns även en blåfärgad glasbit och några ihopvikta papper. Hon vecklade upp ett av dem, och kunde se att det var skrivet av en flicka. Det var lite dikter och tankar och funderingar. Men det var lite svårt att se i det dåliga ljuset. Nu skulle hon haft sin ficklampa.

Hon kikade lite mer i skrinet. Då hörde hon ett svagt ljud. Det kom ovanför henne. Hon tittade upp, och såg Puttes lurviga huvud. Han satt uppe på skåpet, och tittade ner på henne. Ah...tänkte hon...det måste ha varit han som väsnats tidigare. Det var nog han som vält stolen. Kanske när han hoppat upp på skåpet. Skönt att det var han och inte nåt troll eller monster.

Anna kände sig lite hungrig, och klättrade ner från stolen. Hon tog med sig skrinet och gick ut ur huset. Nu blev det ett brak igen, och Putte kom rusande som en raket. Han hade hoppat ner på stolen, och den hade naturligtvis fallit omkull. Hon satte sig på en sten utanför dörren, och Putte kom och strök sig intill hennes ben. Han fick lite kattgodis av henne och han åt med god aptit. Vad gott det var med lite fika nu efter allt som hänt. Hon tittade lite mer i skrinet, det var mycket lättare att se här ute i ljuset, än där inne.

Hon läste igenom lapparna som fanns där. Jo, det var skrivet av en liten flicka. Kanske i samma ålder som hon själv. Men det måste ha varit för mycket länge sedan, för bokstäverna såg lite konstiga ut, ungefär såna som hennes morfar hade visat för henne vid nåt tillfälle. Huset hade nog varit övergivet i många år.

Flickan hade skrivit om en hund som hon haft, men som blivit sjuk och kommit till himlen. Hon saknade honom så mycket. Hon skrev också om att allt levande en dag skall dö. Ingen lever för evigt. Vissa blir gamla, medan andra blir sjuka och dör tidigare. Det gäller både människor och djur, träd och växter fungerar likadant.

Hon hade många funderingar om hur allt fungerar den där lila flickan. Anna stoppade tillbaka lapparna i skrinet, och provade halsbandet. Det var små vita pärlor, och ett litet lås. Hon behövde inte öppna låset, för halsbandet var så långt, så hon kunde trä det över huvudet. Det var så fint.

Anna hoppade ner från stenen och packade ner saftflaskan i sin ryggsäck. Därefter vände hon hemåt igen. Det var inte långt att gå, men ändå så långt så man inte kunde se sommarstugan, där mamma väntade på henne.

När hon kom hem så smet Putte direkt in genom dörren utan att vänta på henne. Han försvann in i vardagsrummet, och kröp ihop framför öppna spisen. Där brukar han ligga när han är inne. Mamma hade bra fart i brasan, och det var varmt och skönt.

Anna berättade för mamma om skrinet som hon hittat, och plockade upp det för att visa henne. Mamma hade redan upptäckt halsbandet som Anna hade på sig och frågade var hon fått det ifrån? Anna berättade om allt som fanns i skrinet, medan hon plockade upp sakerna på bordet. Mamma berättade att det gamla övergivna huset stått tomt i över 50 år. Så flickan som skrivet de där lapparna måste vara över 60 år gammal idag.

Pappa kom in genom dörren, och satte sig på en stol i köket. Han frågade om hans små flickor haft en trevlig dag? Ja, svarade Anna och så berättade hon om hennes lilla skattjakt. Det fanns allt en skatt vid det gamla huset. Men den var inte nedgrävd som skatter brukar vara, utan instoppad och bortglömd i ett gammalt skåp. Hon berättade också om Puttes framfart, som höll på att skrämma livet av henne, och att hon fikat i skogen.

Pappa berättade att det bott en familj där för länge sedan, men att de flyttat in till stan, långt före vi köpte sommarstugan.

Anna lade tillbaka sakerna i skrinet och tog det med sig upp på sitt rum. Där ställde hon det på sitt lilla bord bredvid sin säng. Hon lade sig på sängen och tog fram en av lapparna och läste igen. Det var så spännande. Tänk, skrivet av en flicka i hennes ålder, men för så länge sedan. Hon blundade och försökte tänka sig in i hennes situation, där ute i det gamla huset. Fast det var förstås finare då, på den tiden. Nu hade ju alla år som gått gjort att det nästan höll på att falla ihop.

Strax hade hon somnat, och så var hennes skattjaktsdag slut.